En gång i tiden, nästan på stenåldern faktiskt, var bloggen ett så vansinnigt viktigt verktyg i ens arbete med SEO att man inte bara hade en blogg – man hade så många man bara kunde.
Bloggosfären – upp som en sol
Bloggosfären trivdes. Användarna, människorna, hade ännu inte låsts in i slutna sociala plattformars egna grupp- och meddelandetjänster utan en gratis blogg på webben var det självklara stället för ens åsikter, vardagsbetraktelser, bilder och skvaller.
Sökmotorer som Google älskade bloggar. Innehållets på sekunden daterade färskhet var en betydande rankingfaktor och den som var snabb vid tangentbordet kunde få löjligt bra synlighet i plötsligt trendande sökningar.
Andra webbtjänster hade också högt förtroende för bloggosfärens innehåll. Nästan all betydande media, dagstidningar såsom kvällspress, lät i sina nätpublikationer bloggare komma till tals.
”Blogga om denna artikeln” skrev de och i gengäld fick man från artikeln en länk till sitt blogginlägg. Många större e-handlare hade liknande system. ”Blogga om denna produkt” och vips fick man en länk till sitt blogginlägg från produktsidan.
Intentionerna var så klart rakt genom goda. Allt var ett enda stort, gott samtal. Ett samtal som spårade ur.
Bloggosfären – ner som en pannkaka
Detta gränslösa bloggande och enkelheten att få sina inlägg återpublicerade eller länkade på allsköns ställen gjorde raskt att moderering blev svår. Tro det eller ej, men alla hade inte rumsrena saker på hjärtat i bloggosfären. Det blev enkelt att sprida hat och osämja varpå medier och sajter, en efter en, stängde ner sina sådana funktioner.
Sådana som jag bidrog också till att man inte kunde fortsätta ha det så.
Med ens 20-50 för stunden aktiva bloggar kommenterade man allt som gick att kommentera enbart för att bygga länkkraft från alla dessa stora aktörer – landets största tidningar och e-handlare – till sin blogg, vilken därefter länkade vidare denna kraften till de SEO-kunder man hade. Google kommunicerade på den tiden fortfarande sin s k PageRank publikt och det var daglig praxis att kontrollera hur ens oädla bloggande fick den siffran att öka.
Det så kallade spambloggandet gick på högvarv. Kvalitet försvann helt och de möjlighetens dörrar en blogg tidigare hade erbjudit stängdes plötsligt, en efter en.
Idag finns inte många av dem kvar. Knappt någon, faktiskt.
Så varför i hela friden ska man då skriva blogg?
David belyser detta bra i sitt inlägg, bloggens första, och har du inte läst det tycker jag att du ska göra det. Min tanke resonerar med hans klarsynthet.
När vi nu alldeles i dagarna var att bygga ny webbsida för Webbyrån Galax (Precis! Denna sidan! Välkommen!) konstaterade vi krasst att det inte är en USP, en Unique Selling Point, för en webbyrå att kunna bygga webb. Att bara ha en webbsida där man skriver att man kan bygga webb är snarare lägsta möjliga hygienfaktor. En självklarhet. En webbyrå ska kunna bygga webb. Annars är det ju inte ens en webbyrå.
Men vilka är det som bygger webben? Hur tänker och fungerar de som människor? Hur tänker de runt kundrelationer, leveranser, design och utveckling? Var sitter hjärtat i dessa människor?
Vi är vår USP
Att det är vi som bygger våra kunders webbar på vårt sätt – det är vår USP. Och här kan en blogg bidra till att skapa ett titthål in i vårt kollektiva byråpsyke. Ge glimtar av saker som kompetens och expertis, men än viktigare belysa att vi är människor som ofta med lite underfundig humor tar oss an både livet och jobbet. Att vi hellre pratar mjuka värden eller kluriga insikter än bara bloggar i stora bokstäver och slår oss för bröstet med ord som JAG, MIG och MITT.
Med allt detta sagt kan man fortfarande använda en blogg för lite SEO-syften. Och vill du veta vilka får du gärna hänga med. Nu kör vi.
